sola stråler...

og glitrer i den nye snøen...

...og 

selma stråler

og

 sikler

og slikker meg i øret

eller

på kinnet

eller i hele

ansiktet

:-O

sånn er det å være St.Bernhardshund 

og sånn er det

å være matmor på tur

med forkjærlighet for

å knipse bilder

i tide

og 

sikkert utide...

selma forstår ikke alle stoppene

men selma

er 

tålmodig

snill

kjærlig

og

faktisk

empatisk 

jeg tror jaffall det

hun kommer ganske kjapt og vil trøste hvis jeg er lei meg

da kommer

hun med den

store våte snuten

og 

dytter den opp i

 mitt tragiske åsyn 

og så vil hun tørke tårer 

men det funker dårlig

med en sånn usedvanlig våt tunge

men tanken er god

det tror jeg

ganske sikkert

og så må jeg nesten smile av 

hennes gode tanke 

eller hva det nå er som får en hund til å forstå at jeg er trist

*

idag gikk Selma tur med meg under sola

det var ganske fint

og relativt varmt

vårlig

altså

med snø

jeg gikk med joggesko og ble ganske våt på beina

og 

det var rimelig glatt

men oppover det gikk

 

 det gjelder å gjøre det beste ut av situasjonen

og et snøhjerte er bedre enn ikke noe hjerte

tross april

 fint med joggesko her, gitt

 sol på blå himmel med lette koselige skyer

 fikk nesten troa på at 

våren

vil komme,

selma og jeg

 på

 slushtur i Leitebakkane

varmt, hvitt og blått 

og

muligens

en 

liten

juhuuuu...

*

og jeg er i ferd med å registrere soldager

for ikke å glemme

at 

sola 

faktisk

har varmet et kaldt vårhjerte

aprilsøndag...

så

hvit og fin

men 

med så uendelig

lite vårfornemmelse

påskeliljene mine står stive av skrekk enda

(fiksert av kulda - ja de står i skyggen)

naturen leker med oss

erter oss bittelitt

kanskje...?

da kan det vel være en idé

å bare

godta

situasjonen

og gjøre

det beste

ut av

snøen som daler

og

kulda som ikke gir helt slipp

vi tok 

en liten tur

på

Bondalseidet

i dag

for å studere

pudderet

som falt i går

og ja

jeg fikk nærkontakt

etter pudderdans, knall og fall fikk jeg tid

til en

oppoverskitur til Eitrefjellet

jeg var helt alene

nesten

bare noen få sjeler kom

susende 

ned familieløypa

det var så stille

deilig...

og granskogen stod der i rene julestasen...

2 søskenbarn studerer hoppeforholda

de ser ikke meg

for jeg er laaangt unna

men de er enkle å opppdage pga 

bekledningen

- oransje -

 øystein hopper

 emil hopper

... og lander...

 jeg måtte bare knipse

selv om jeg bare hadde

med

olympus tough

som er et lite pocketkamera

lite

men det tåler

vann... og snø (sjølvsagt)

men hvor er telelinsa når jeg trenger den?

(hjemme vendt mot fuglebrettet...)

 himmelen er litt vårlig da

 mot ørsta 

fjell å bestige :-)

mot nottane & værhaldet

...og

det som kanskje

var litt rart

eller kanskje ikke

var at midt oppi

alt dette

hvite

og

vinterlige

så

kom faktisk

vårfornemmelsen

ramlende

for sola varmet

og

jeg måtte av

med 

lue og votter

og 

jeg kjente 

lukten av

sola

mot

svett tryne 

(ansikt, altså)

deilig

og 

kanskje har en

knopp bristet

i dag

eller

kanskje

ikke...

knoppen brister når tiden er der

våren kommer

når den skal

kanskje litt langsomt i år

men

en dag...

...når ingen redsel lenger holder fast...

(jfr i går)

6 april 2013

 ja visst gör det ont när knoppar brister

värfor skulle annars våren tveka?

värfor skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

höljet var ju knoppen hela vintern

vad är der för nytt, der tär och spränger

 ja visst gör det ont när knoppar brister

ont för det som växer och det som stänger

ja nog är det svårt när droppar faller

skälvande av ängslan tungt de hänger

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

tyngden drar dem neråt, hur de klänger

svårt att vara oviss, rädd och delad

svårt att känna djupet dra och kalla

ändå sitta kvar och bara darra

svårt att vilja stanna och vilja falla

då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar

då, när ingen rädsla längre håller

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

känner en sekund sin största trygghet

 vilar i den tillit som skapar världen

Karin Boye







i kveld vil jeg dele dette diktet



som er



utrolig sterkt



syns jeg



jeg var på en liten ettermiddagstur



i sted



og diktet danset rundt i hodet mitt hele veien



det er ikke så mye mer å si



her kommer



bildene fra dagens tur langs E39



























































 javisst...

og regnbuens

farger

(dagens outfit - juhuuuuæææhh)

slår

følge

for

å

representere

håpet

*

og globusen ?